Annica Dahlström, f. 1941, studentexamen vid Sveaplans Högre Allmänna läroverk för flickor på Norrmalm 1959, med.kand. KI 1961. Ph.D. (M.D.) thesis (Cum laude) 1966, Karolinska Institutet, Stockholm. Docent i histologi 1967.
Pga att det i dåtida medicinarutbildning var färre studieplatser efter med.kandexamen var det viktigt att göra lite forskning på någon institution. Hade man ett publicerat ett vetenskapligt arbete var man säker på att få börja fysiologikursen och farmakologin under 3:e året.
Jag började därför på Histologiska Inst. KI som 3e amanuens och gruppledare, demonstrerade histologiska prep för med. stud och odont stud. Blev studentamanuens hos doc. Ove Nilsson och publicerade en första artikel med honom om hormonstudier på mus-uterus-epitel. Dessa celler odlades i skålar i steril vävnadsodlingsrum, eller senare i små runda kapslar som opererades in i möss.
Då dessa studier inte var speciellt intressanta för mig, planerade jag att lämna forskningen på histologen för heltidsstudier då nye professorn Nils-Åke Hillarp efterträdde prof. Häggkvist som ledare för institutionen. Hillarp ”stormade in” på institutionen, rensade bort ljusmikroskopen som stått låsta under förre professorn, samlade de unga amanuenserna som fortfarande fanns på histologen och presenterade den nya histofluorescenstekniken (Falck och Hillarp 1959) samt beskrev med intensitet vad den kunde användas till. Metoden kunde upptäcka tunna, tidigare icke sedda, nervfibrer i centrala och perifera nervsystemet, som med den nya metoden kunde visualiseras i fluorescensmikroskopet pga sitt innehåll av dopamin (DA), noradrenalin (NA) och 5-hydroxytryptamine (5-HT). Dessa substanser övergår genom påverkan av paraformaldehyd (PF) i gasform till fluorescerande molekyler. Preparaten var i vårt fall frystorkade vävnadspreparat som efter torkningen alltså behandlades med PF i gasform i värmeugn. Därefter inbäddades vävnadsbitarna i paraffin och snittades sedan i mikrotom. Vissa preparat snittades frysta i kryostat, och behandlades sedan med PF, monterades på objektglas. Alla preparaten studerades i ett fluorescensmikroskop.
Hillarp berättade om många observationer gjorda inom fysiologi och farmakologi som man inte hade någon förklaring till. Den nya metoden kunde bidra till att lösa dylika frågeställningar, massor av vetenskapliga frågor och olösta problem. Gissa om vi alla blev oerhört intresserade av att delta i detta arbete! Hillarp delade ut uppgifter till oss: Kjell Fuxe -Annica Dahlström skulle fokusera på centrala nervsystemet, vilket skulle bli Fuxe’s avhandlingsprojekt. Här började en intensiv tid i mitt liv! Fotografier på nästa sida. Vi jobbade bra tillsammans och kartlade grön (DA och NA) – eller gulfluorescerande (5-HT) strukturer i råtthjärna, beskrev var cellkroppar resp. nervterminaler var lokaliserade och namngav grupperna av cellkroppar i A-(NA och DA)- respektive B-grupper (5-HT). Anledningen till detta var att dessa ny-identifierade grupper sällan motsvarade de i ljusmikroskopet beskrivna kärngrupper som beskrivits i den klassiska neuroanatomiska litteraturen, dvs, detta var ny-upptäckta strukturer. Hillarp förordade alltid alfabetisk ordning för författarna, så det var inte Dahlström som var huvudförfattare, vi hade nog lika del i dessa D-F-arbeten från 1964-1965.
Amingruppen